The mean side of me..
Sånt här kanske man inte ska publisera.. Men jag har väldigt svårt för folk som har anorexia eller ser ut där efter. Det är inte snyggt. Folk som bantar fast dom är smala får mig att må illa, ordagrant.
Det finns inte enda smal människa som bantar för sin egna skull, hur mycket ni än säger emot mig, det gör inte det. Det är bara ett ideal som är intryckt i deras huvuden, dom vill vara "den", dom vill ha uppmärksamheten, dom vill få bekräftelse. Det är bara så. Dom är inte nöjda med sig själva och göra allt för att andra ska gilla dom och ge dom självförtroende.
Men är verkligen självförtroende något man får av andra? Ja visst om man hör att man är snygg eller fin så skiner man upp och blir glad, men lika fort faller det bort. Självförtroende måste man skaffa själv, och det kan man inte göra genom att andra ska tycka man är fin. Desutom finns det ingen som tycker det är fint, folk fastnar alltid och slutar försent när dom ser ut som benrangel.
Ska jag vara ärlig mår jag illa varje gång jag ser en så smal männiksa, både psykiskt och fysikt. Jag tycker så sjukt synd om dom, men på ett sett gör jag inte det. Jag önskar mer än allt att dom kommer ur det, blev friska, men lever man inte för sig själv vad är meningen med saker då? Jag klarar inte av människor som inte lever för sig själv.
Jag tycker det inte ser så mysigt ut med folk som går runt med ben som sticker ut över hela kroppen (bra svenska för att försöka säga det lite smidigt). Är man sjuk och det inte är med mening så tycker jag så jätte mycket synd om dom <3 verkligen! Men dom som gjort det själv kan jag inte riktigt känna samma sak för.. jo visst jag tycker synd om dom, men dom gjorde det mot sig själva.. Det är som att tycka synd om en heroinist som langar.. Jag tycker det..
Sen har jag 3 stycken i släckten som har haft/har det, och ni har hela mitt hjärta på eran sida! <3
Men jag kan inte tycka synd om en männsika för att den är så smal när den gjort det själv, det är som att tycka synd om att någon har ärr för att den skär sig. Jag skulle göra allt för att rädda människan från det psykiska den känner, men jag hade aldrig tyckt synd om den för såren den personen har. De har den personen gjort själv.
Sen finns det så klart anledningar till varför man bantar så eller skär sig, och det bryr jag mig om såklart och hade gjort allt för att hjälpa, men såren som blir får dom skylla sig själv när dom gjort det själv.
Det finns inte enda smal människa som bantar för sin egna skull, hur mycket ni än säger emot mig, det gör inte det. Det är bara ett ideal som är intryckt i deras huvuden, dom vill vara "den", dom vill ha uppmärksamheten, dom vill få bekräftelse. Det är bara så. Dom är inte nöjda med sig själva och göra allt för att andra ska gilla dom och ge dom självförtroende.
Men är verkligen självförtroende något man får av andra? Ja visst om man hör att man är snygg eller fin så skiner man upp och blir glad, men lika fort faller det bort. Självförtroende måste man skaffa själv, och det kan man inte göra genom att andra ska tycka man är fin. Desutom finns det ingen som tycker det är fint, folk fastnar alltid och slutar försent när dom ser ut som benrangel.
Ska jag vara ärlig mår jag illa varje gång jag ser en så smal männiksa, både psykiskt och fysikt. Jag tycker så sjukt synd om dom, men på ett sett gör jag inte det. Jag önskar mer än allt att dom kommer ur det, blev friska, men lever man inte för sig själv vad är meningen med saker då? Jag klarar inte av människor som inte lever för sig själv.
Jag tycker det inte ser så mysigt ut med folk som går runt med ben som sticker ut över hela kroppen (bra svenska för att försöka säga det lite smidigt). Är man sjuk och det inte är med mening så tycker jag så jätte mycket synd om dom <3 verkligen! Men dom som gjort det själv kan jag inte riktigt känna samma sak för.. jo visst jag tycker synd om dom, men dom gjorde det mot sig själva.. Det är som att tycka synd om en heroinist som langar.. Jag tycker det..
Sen har jag 3 stycken i släckten som har haft/har det, och ni har hela mitt hjärta på eran sida! <3
Men jag kan inte tycka synd om en männsika för att den är så smal när den gjort det själv, det är som att tycka synd om att någon har ärr för att den skär sig. Jag skulle göra allt för att rädda människan från det psykiska den känner, men jag hade aldrig tyckt synd om den för såren den personen har. De har den personen gjort själv.
Sen finns det så klart anledningar till varför man bantar så eller skär sig, och det bryr jag mig om såklart och hade gjort allt för att hjälpa, men såren som blir får dom skylla sig själv när dom gjort det själv.
